http://www.hjarnkoll.org/RSS/Ideforum/ © 2012, 15 Bra sida! :) Är själv en 17-årig tjej med Asperger och ADHD, det påverkar mig mycket i vardagen och jag försöker nu arbeta bort begränsningarna men behålla de positiva sidorna :) Bloggar bland annat om det på: XOXOELINJ.BLOGG.SE /Elin ♥ http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Asperger--ADHD/ Wed, 02 May 2012 16:39:06 GMT Hej, jag fick diagnosen som vuxen och är mor till en son. När jag fick diagnos tänkte jag: aha, det var därför jag jämt mobbats! Nu försöker jag nå ut till andra genom min blogg: http://www.metrobloggen.se/egenblogg/ http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Aspergers-syndrom/ Wed, 02 May 2012 15:03:10 GMT http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916370191X https://www.vulkan.se/MinaProjekt.aspx?ItemType=1 http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Bok-om-bla-ADD/ Tue, 17 Apr 2012 15:23:48 GMT Hej alla! Varför ska vi alla slåss om vår åsikt? Det vi bör förstå är att alla har vi vår historia som formar oss... Jag menar lyss till alla hur negativt den än må vara... Ta en stund ock tänk på om du kan och analysera vad och hur kommer sig att någon skriver så dumt enligt våra ögon och öron??? Om vi människor bara kunde förstå att vi lär av andra också..inte bara vår egen historia. Jag förstå samtidigt våra reaktioner det gör jag. Men tänk ett steg längre... Så lovar jsg er ett steg närmare sanningen. Döm inte en människa innan du vet äns hälften av orsaken:-| sanningen till denna människas beteende eller ord... Svårt att skriva ner och förklara. Men det budskap jag har är lyssna till andra och lär så lovar jag att ju mer lär ni hitta sanningar om er själva. Begrunda och lär:-) Kom ihåg när du dömer någon annan så dömer du dig själv fast du inte är medveten om det själv. Kram på er alla och kämpa på ni är alla värda lika... Glöm inte det. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/alla-ar-vi-varda/ Thu, 12 Apr 2012 22:58:43 GMT Att inte tro på diagnoser är inte detsamma som att ifrågasätta de ibland mycket allvarliga tillstånd människor med psykisk ohälsa kan befinna sig i, Anna och Gunvor. Allvarliga, psykiska tillstånd är dock inte självklart detsamma som biologiskt grundade sjukdomstillstånd. Faktum är att det saknas belägg för att de stora grupperna av psykisk ohälsa har ursprungligen biologiska orsaker. Avvikelser i signalsubstansnivåer, genomblödning i hjärnan osv. beror inte alls med någon självklarhet på att hjärnan fungerar "fel" eller är "felkonstruerad". Dessa avvikelser kan lika väl vara symptom i sig, dvs. de har t.ex. orsakats av en långvarig och tidig miljöpåverkan av något slag. Den medicinska psykiatrin VÄLJER att bortse från denna fullt möjliga förklaring och slår - utan grund - fast, att det rör sig om biologiska funktionshinder eller sjukdomstillstånd. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Om-diagnoser/ Fri, 30 Mar 2012 17:34:29 GMT Förstår dig Anna, mycket provocerande att skriva så. Kan hända är det så att Birgitta inte tror på diagnoser överhuvudtaget såsom ALS, cancer, demens, diabetes etc utan detta är också "ett sätt att vara" (ironi). Som sjuk i depression kan man få höra klämkäcka kommentarer typ "Ryck upp dig!" Jag skulle aldrig tänka tanken att säga detsamma till t e x en cancersjuk människa... båda sjukdomarna kan vara dödliga... http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Att-inte-tro-pa-diagnoser/ Mon, 19 Mar 2012 20:56:46 GMT Blir förbannad på sådana som dig som uttalar sig om sådana här saker utan att ha någon erfarenhet själv!!!! Jag har À.D.D och jag lider av brist på DOPAMIN och NORADRENALIN i hjärnan! Hade jag inte fått min medicin, så hade jag blivit alkoholist börjat droga eller t.o.m tagit livet av mig!!!! Ett inlägg som ditt borde egentligen tas bort från den här sidan! Det ÖKAR ju bara fördomarna!!! http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Till-dig-som-INTE-tror-pa-diagnoser/ Mon, 19 Mar 2012 08:36:53 GMT http://spritentasaldrigigenomskuggan.hemsida24.se Mörk själ men optimist. Man är inte sin bokstavskombination. Om A.D.D http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Hemsida/ Tue, 13 Mar 2012 21:53:11 GMT Många människor vet ej vad det innebär att ha Asperger syndrom och ett SVÅRT TVÅNGSSYNDROM.Har blivit utkastad ifrån 3 Folkhögskolor nu Kyrkeruds Folkhögskola i Årjäng,Nordiska Folkhögskolan i Kungälv o nu senast Billströmska Folkhögskolan på Tjörn.P.G.A min Psykiska funktionsnedsättning. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Svart-Tvangssyndrom/ Thu, 08 Mar 2012 00:56:55 GMT (...för den händelse det inte publiceras i tidskriften.) Rickard Bracken ger i sin replik en mycket vilseledande bild av (H)järnkolls budskap. Rubrikerna i min artikel beskriver vad kampanjens starkt biomedicinskt präglade huvudparoller de facto säger, och det officiella informationsmaterialet är också i övrigt dominerat av detta perspektiv. Man får leta långt in i finstilta texter för att hitta spår av de nyanser Rickard B vill framhålla. I kampanjens befolkningsundersökningar mäts allmänhetens attityder till den psykiatriska vården, och det betraktas som en framgång för kampanjen när uppfattningarna om vården blir mer positiva. Rickard B menar i sin replik, att det är viktigt att skapa positivare värderingar av vården för att fler skall söka hjälp när de behöver det. Det framstår för mig som en mycket bakvänd ordning. Våra uppfattningar om vården bör bestämmas av dess faktiska resultat och av patienternas erfarenheter, inte av en propagandistisk kampanj! http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Svar-pa-Rickard-Brackens-replik-i-Dagens-Medicin-igar/ Thu, 01 Mar 2012 16:55:25 GMT Diagnoser är bara ett sätt för "vården" att beskriva ett tillstånd,eller ett sätt att vara. Tillståndet, kan bero på sociala situationer el. klasstillhörighet. Sättet att vara, kan bero på gener eller betingat beteende. Växer man upp i en miljö där det är ok att bete sig på ett speciellt sätt, så tror man att det är ok i andra miljöer också. Visst kan det vara bra att få en "Diagnos" i vissa fall, och lättare få det stöd och den hjälp man behöver.Men kan det inte också vara så att de "normalpuckade" måste inse att alla människor är unika, och att alla har lika stor rätt att få finnas till. Poeter, med känsliga sinnen. Konstnärer, kanske med stort Ego, mm. Jag tror att vi alla kan komplittera varandra, alla behövs. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Jag-tror-inte-pa-Diagnoser--/ Thu, 01 Mar 2012 10:25:22 GMT Attitydkampanjen (H)järnkoll har satt sig stadigt i den biomedicinska psykiatrins knä och sprider dess biologistiska evangelium. Det minskar inte fördomarna mot människor med psykisk ohälsa, utan cementerar snarare föreställningen, att vi/de är "sjuka i huvudet". Detta är djupt beklagligt! Jag har låtit publicera en debattartikel om detta i Dagens Medicin, som kan läsas här: http://www.dagensmedicin.se/debatt/kampanj-mot-fordomar-sprider-fordomar/ (Klistra in länkadressen i webbläsarens adressfält.) http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Hjarnkoll-sprider-tyvarr-nya-fordomar/ Wed, 29 Feb 2012 13:53:49 GMT http://www.hjarnkoll.se/ http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Test/ Tue, 28 Feb 2012 20:05:08 GMT ... denna bok, skriven av Ann Heberlein, håller jag på att läsa just nu. Hon skriver så många bra saker som t ex: "Och "psykiska sjukdomar"? Vad är det för ett jävla begrepp? Som att bunta ihop benbrott med diabetes och ALS och lungcancer och vattenkoppor och leukemi och kalla det "fysiska sjukdomar". Det håller inte. Men det går bra att bunta ihop depression med schizofreni med ADHD med cykloida psykoser med autism med psykopati med utbrändhet med Aspergers syndrom med manodepressivitet. Helt oproblematiskt sådär." Jag håller med Ann. Varför har alla dessa olika sjukdomar buntats ihop? Helt tokigt. Jag tycker att samhället har blivit öppnare och tolerantare inom många områden men just kring psykisk sjukdom är det fortfarande mycket hyssj-hyssj. Har själv sjukdomen depression sedan några månader tillbaka. Kämpar varje dag med att återhämta mig. Jag bestämde mig från början när jag blev sjuk att vara öppen med min diagnos. Sedan struntar jag i vad "folk" tycker eller tänker. Förra gången jag hade en depression var för nästan 20 år sen. När jag blev frisk (tog ca 1 år) minns jag att jag tänkte; "Jag är annorlunda nu, med en otrolig erfarenhet rikare, men samhället är likadant som tidigare." Så jag valde att inte prata om min tid som deprimerad med någon utomstående, knappt med mina närmaste heller. Jag bara gick vidare i livet och lämnade denna tid bakom mig utan att reflektera så mycket. Trodde jag aldrig skulle trilla ner så djupt i en depression igen. Men livet är fullt av överraskningar och man kan inte ta något för givet. På en del sätt är det "lättare" denna gången, bl a vet jag hur psykvården fungerar... och inte fungerar... http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Jag-vill-inte-do-jag-vill-bara-inte-leva-/ Mon, 20 Feb 2012 21:04:03 GMT Mitt namn är Kina och jag är bipolär och tydligen något ADHD. Jag är 43 år och har haft en helvetes tid innan man äntligen ställde diagnos på mej för 10 år sedan och nu är jag sedan 1 år tillbaka äntligen är i fas med min medicin. Men jag är så mycket mer..Jag är ensammstående mamma till en tonåring(bara det borde ge medalj;))Jag är Fritidspedagog och jobbar heltid med barn.(Det kan inte va riktigt klokt:) Jag är handbollstränare till ett killag på 13 år och ett tjejlag på 9 år. Jag är en engagerad fotbollsförälder. Jag sköter mitt hem(har städmentor). Jag har koll på ekonomin(oftast:)) Ibland e tillvaron upp och ibland ner. Ibland suger livet men ibland äger det också. Alltså, livet är så mycket mer... Arbeta med din bipolärhet inte emot och du ska se att livet blir lättare att leva. Ta tillvara den tid du har här och nu och andas.... "calm down and carry on" Kina http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/sa-mycket-mer/ Tue, 17 Jan 2012 22:15:19 GMT Hej, jag heter Arvin och jag fyller 18 år om en månad. Och det finns absolut ingen mening med min existens eller mitt liv. Men jag lever fortfarande. Jag lider av ADHD, samt är jag bipolär. Jag har varit deprimerad i stort sätt hela mitt liv. Min uppväxt var förjävlig och har förstört hela mitt liv. Sen jag var 12 år har jag gott på BUP. Det är alltså 6 år nu. Mitt missbruk av alkohol och droger har hållit på ett långt tag men slutade med droger för ca 2 år sedan. Oftast brukar jag isolera mig själv. Jag är hellre ensam än runt människor, för jag har blivit utnyttjad och förrådd av folk jag öppnat upp mig för. Jag har gått igenom vissa saker som jag inte ens vill dela med här för att jag själv inte ens vill tänka på det. Saker som bränts in i min näthinna, saker jag aldrig kommer glömma. Jag har försökt ta livet av mig 6 gånger, varav ena gången hängde jag mig och var så pass nära döden att jag får en obehaglig känsla i kroppen när jag ser rep. Hela mitt liv har jag undrat vad meningen med min existens är. Varför jag ens lever. Och jag har kommit fram till att det finns ingen mening med min existens och jag kommer aldrig hitta en mening. Så jag skapade mig själv en mening med livet. Något att leva för. Tidigare har jag bara haft destruktiva beteenden i mitt liv. Hanterat alla situationer med antingen alkohol, droger eller självskadebeteenden. Jag är ingen person som gråter ofta, för jag känner mig svag och försvarslös när jag gråter. Det är precis då folk kan skada mig. Så jag har använt mig av ilska för att skydda mig från folk. Jag har byggt upp hat mot mig själv och alltid hackat ner på mig själv så att ingen annan kan såra mig. Ifall jag blev förolämpad av någon började jag bara skratta och hålla med, vilket oftast fick dem att sluta vara på mig. Jag har alltid levt för andra. Gjort allt jag kan för att göra andra nöjda, men aldrig gjort mig själv nöjd. Mitt liv blev värre och värre för varje år. Trots mina beteenden så försökte jag jobba mot en lösning. Jag hade lovat mig själv att ifall jag inte mådde bra innan min 18 års dag skulle jag skjuta mig själv. Jag lovade min terapeut att inte försöka ta livet av mig sen jag började på DBT behandling för att kunna sträva mot mina mål. För några månader sedan började jag få panik. Jag insåg att jag inte gjort framsteg, att jag fortfarande sitter i skiten och mår ännu sämre. Jag greps av rejäl panik och min försvarsmekanisk kickade igång direkt. Jag började bli mer och mer aggressiv och förbannad på allt. På de i min omgivning, men främst på mig själv. En dag hände något som ändrade på mig så sjukt snabbt att ibland undrar jag om det ens hände på riktigt. Efter att ha gått miste om det enda jag hade haft kvar i mitt liv, min flickvän, så insåg jag att jag inte hade något att leva för. Det var det enda som fick mig att kämpa på, för jag hade inte mycket mer i livet än henne. Mitt i allt skit så fick jag en ångestattack och skar mig själv, vilket jag inte hade gjort på ett år. Jag blev otroligt lugn, men sedan tittade jag mig själv i spegeln och frågade mig själv "Vafan är det du gör egentligen?". Omedvetet har jag tagit till mig många färdigheter och sätt att hantera mina känslor på, men ändå faller jag tillbaka till mina gamla vanor. Jag isolerar mig när jag mår dåligt, jag skadar mig själv vid ångest, jag tillåter inte mig själv vara ledsen utan konverterar det till ilska och hat istället, samt att jag inte vågar lita på folk för att jag tidigare i mitt liv blivit sviken. Sen insåg jag en sak... Jag är inte samma person som jag var för flera år sedan. De som är runt mig är inte samma personer som svikit mig. Hur kan jag säga att jag försöker jobba för att må bättre, när jag inte ens vågar ta risker? Hur i helvete ska jag göra framsteg om jag alltid ska vara rädd och undvika saker och ting pga mitt förflutna. Hur jävla länge ska jag leva i mitt förflutna? Jag. Är. Inte. Samma. Människa. Så jag började ta tag i mitt liv på riktigt. Verkligen aktivt jobba för förbättringar. Pratade med min läkare om mediciner, började faktiskt använda mig av färdigheter jag fått från DBT, samt att jag för första gången på ett otroligt långt tag vågade söka vänner och öppna upp mig för dem. Detta är väl en miljondel av mitt liv, men ibland undrar jag hur jag ens kunde klarade av detta. Jo, jag skapade en mening med mitt liv. Musik. Jag hade aldrig klarat mig om jag inte hade haft musik i livet. Med tanke på att jag har svårt att uttrycka sorgsna känslor utan att bli ilsken så fick jag en chans att använda mig av musik och tillåta mig själv att vara ledsen. Det är ok att vara ledsen, det är inte farligt. Ibland behöver man gråta ut så man faktiskt kan andas. Så nu är jag inte stressad. Jag är otroligt taggad inför min 18 års dag. Och många frågar mig: Hur kan du veta att detta inte bara är en period där du är manisk och tror att du är glad? Jo, tidigare då jag varit "glad" har någonting alltid känts fel inombords. Men så är det inte längre. Plus, jag har precis samma livssituation som tidigare, men jag har förändrat saker. Det är inte som att jag hittat kärlek eller värsta nya vännerna som gjort mig överlycklig, eller blivit bortadopterad. Jag har helt enkelt tagit saker jag haft och förbättrat dem. Förbättrat kontakten med mina vänner, förbättrat min kontakt med min familj trots allt skit jag gått igenom och förbättrat min kontakt med mig själv. Jag mår inte hundra procent bra, hell no. Ibland får jag attacker där jag antingen blir förbannad och slår saker och ting, och ibland börjar jag gråta okontrollerat. Ibland vill jag bara försvinna. Enda skillnanden är att jag vet att det är ok att gråta, och jag använder min ilska på ett konstruktivt sätt genom att t ex skriva musik istället eller gå ut och jogga. Vill man förändra sin livssituation, oavsett vad man gått igenom, så måste man faktiskt ta tag i sig själv och ge sig en fet jävla örfil. Hade jag aldrig förlorat allt i mitt liv, hade jag aldrig suttit här med detta mående. Och jag skäms inte för mitt förflutna och jag skulle inte någonsin vilja göra någonting annorlunda i mitt liv. Jag är nöjd med den jag är. Jag förstår vad folk känner, jag kan sätta mig i deras situation och hjälpa dem. Jag är så mycket mentalt starkare, mina ärr kommer alltid att påminna mig om att jag klarat något svårt och VET att jag kommer vara starkare än någonsin mot allt som kommer slängas mot mig i livet. För livet är inte lätt, men har jag klarat mig genom ett 18 årigt helvete som ett skräckslaget barn och en okunnig tonåring, kommer jag klara vad som helst med den kunskapen jag fått under mitt liv. Varför skriver jag detta? För att ni ska slippa höra "Ge inte upp! Det finns hopp för alla!". För jag vet minst lika mycket som er hur jävla bullshit det låter som när man hör det. Så jag delar med mig om min erfarenhet och min stora förändring i livet så ni istället har ett levande bevis på att man kan ta sig ur vilket skit som helst, så länge man inte ger upp. Det tar sin tid, men tro mig, det är värt det. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Cursed-to-drown-in-sorrow-but-still-I-stand/ Mon, 09 Jan 2012 19:25:37 GMT http://www.provlas.se/ett-stod-i-natten/ Har skrivit en bok om kommunpsykiatrin - om såväl stigmafällor som alla dessa fantastiska möjligheter! http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Ett-stod-i-natten/ Mon, 09 Jan 2012 16:40:05 GMT Jag fick först diagnosen borderline som 18 åring för tio år sedan missbruket hade jag med mig hela tiden. Som 20 åring blev jag manisk och psykotisk för brist på sömn. Jag var då inne i en behandling för missbruket. Sedan som 21 åring satt jag inne på psyk tills jag var 24år. Nu försöker jag klara av vardagen med mina funtionshinder och missbruket är det som har varit svårast att hantera då jag tog ett kort återfall för inte så länge sedan, men jag går nu öppenvårds behandling för mitt missbruk. Trots att jag har tre diagnoser som kan vara svår alla på sitt vis så går det faktiskt att leva ändå. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Borderline-bipolar-och-missbrukare/ Wed, 16 Nov 2011 20:44:06 GMT Jag blv sjuk vid 28 års ålder och är nu 48. I dag mår jag rätt hyfsat -peppar peppar- men detta att hitta ett liv med andra syns mig ogörligt. Efter 10-12 år in och ut å slutenvård, div behandlingshem mm är det svårt att stå ut ensam. Mina tänder tog muntorrheten och den första peroden då jag bara låg fick jag så mycket mat att jag blev tjock och erhöll diabetes typ2. Att nu inte ha andra än avlönade människor i livet får mig att undra varför, det finns stunder av stor förtvivlan. Det är inte som i mellanstadiet då man bara vänder sig i matkön och frågar 'hej ska vi leka?' Jag inser också med tidens gång att familj eller nåt av de enkla medmänskliga saker som ger livet nåt slags mening inte är realistiska. Varför lämnades jag åt mitt öde? Om man ser på min historia och min familjs öde, så är det nog så enkelt att jag var föräldralös med förälder. Morsan var inlgad på 70-talet och sov på bensodiazepiner min barndom igenom.Blev som tokig om hon blev väckt. Jag var väl i åttaårsåldern då.Jag minns att jag drömde hur hon satte ner mig på marken och sprang in i en vägg av eld, jag skrek eftr henne men inget ljud kom ut. Att det givetvis finns både en ärftlig komponent och en miljödel är inte mycket att orda om. MEN miljödelen är inte ringa eftersom jag inte hade någon som hjälpte mig bli människa och sedan blev det ju ett herrans snubbel-duns ut i världen. Det tog ändå 12 år i 'vanliga' världen-med jobb (industri vid 16) å så-innan jag havererade. Hade tvingat mig själv genom tillvaron ända sedan lågstadiet. Det gick inte längre. Inte fattade jag vad som hände, men backspegeln är rätt blank i sin tydlighet! MAN FÅR INTE ÖVERGE BARN! Hör ni det. Ni vårdare, har inte era patientklientbrukarploblematiker barn ibland? Kunde just tro det. Idag är jag bliven en sån man skrämmer barn med, en som aldrig mer ska få en varm innerlig kram. Att jag inte riktigt är av det bittra slagt är tur för annars hade jag säkert plågat svaga jag också, som blvit så modernt. Men som jag sa. Jag mår rätt okej idag. Når inte ut riktigt, fram till människor bara. Om det nu är så bara. Det här ordet återhämtning hörs lite här å där. Utan något kontaktnät är det omöjligt. Ja det här var väl inga ideer, JO, se till hur kidzen klarar pappmamms krasch. Det torde gå att peka på pengavinster i det sammanhanget.(eftersom det inte finns några ndra sammnhang-det står i alla tidningar) Sök 'idiotjim' på youtube och kolla mina 500+ videos till mina låtar. Välkommen ,___, [O.o] /)__) -"--"- idiotjim are true and the truth shall set us free (hi hi) http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Kanner-mig-bestulen/ Wed, 09 Nov 2011 23:29:49 GMT Har ju länge trott att ångest och depression till stor del beror på yttre omständigheter, i mitt fall föräldrar med oförmåga att ge känslomässig trygghet och stöd. Min uppväxt var präglad av ångest och depression, även om jag då inte visste vad jag kände. Efter tio års terapi, där allt har fått komma upp till ytan och stötas och blötas, och tre års behandling med anti-depressiv medicin, under vilka tre år jag har mått alldeles ypperligt, så återfaller jag ändå i depression efter 1-2 månader utan medicin. Helt utan anledning är jag plötsligt konstant gråtfärdig, har en påtaglig klump i halsen som värker hela dagarna, jobbet känns fullständigt meningslöst, och fritiden börjar barka åt samma håll. Har inte ens ångest, inte just idag. Är bara så förbannat ledsen över absolut ingenting. Inget gnager mig, förutom ledsenheten i sig. Och jag tänker: vad i helvete. Är det helt enkelt så att det är en fysisk brist jag lider av? En låg grundstämning? Vad ger då det? Är det så för flera? Är det livslång medicinering som gäller? Eller borde man kamma till sig och lära sig att leva med sig själv och sin bottenlösa sorg som stammar ur - vaddå? Min psykolog är bombsäker på att någonstans är det mitt undermedvetna som skapar detta av just de skäl som jag i början nämnde. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag bara vill bli räddad från detta ledsenhelvete. Och jag vet att medicinerna har räddat mig förr. http://www.hjarnkoll.org/Engagera-dig/Idebank/Depressionsproblematiken/ Mon, 07 Nov 2011 19:22:56 GMT