Vi förstod inte att mamma var sjuk
– Inte ens jag och mina bröder förstod hur det var med mamma, att hon faktiskt var bipolär. Vi var för okunniga helt enkelt. När hon sedan kom iväg till en psykolog och fick medicin, var det en lättnad. Då fick vi svaret på varför hon var så personlighetsförändrad, säger Nina Lekander, journalist, kritiker och författare.
Foto Elisabeth Ohlson Wallin
I omgivningens ögon var Nina Lekanders mamma pigg och glad, här fanns inga ledsamheter. Samtidigt gjorde hon saker som inte riktigt var ”normala” för henne. Hon körde bil alldeles för fort, försökte helt oplanerat byta lägenhet och åkte till Öland för att köpa hus.
– Familjen gick igenom en svår period och mamma var nog den som tog det hårdast. Hennes svärdotter dog och lämnade små barn efter sig, vilket var en chock för hela familjen. Hennes man, min pappa, hade Parkinsons sjukdom och själv fick hon cancer.
– Vi såg hur hon förändrades men förstod inte varför. I min familj har kvinnor med 'svaga nerver’ varit en tradition, i alla fall när det gäller mormor och mamma. De hade alltid ett lager av Sobril hemma… Trots det var steget till att förstå att hon hade psykisk ohälsa stort. Så här efteråt kan jag se att det hade varit nyttigt att identifiera problemen tidigare, men vi var för okunniga.
Sök hjälp hos specialister
Till slut lyckades Nina Lekander få med sig sin mamma till den psykolog som hon själv haft kontakt med sedan 20-årsåldern.
– Jag har gått i terapi i flera omgångar, i samband med olika livskriser. Nu bad jag min psykolog att hjälpa mamma, vilket hon gjorde. Mamma fick en ny medicin som tog ner henne på en mer normal, inte så uppskruvad, nivå. Det underlättade en hel del, men tyvärr blev hon också mer sorgsen.
– Som anhörig upptäckte jag hur viktigt det är med specialister på psykisk ohälsa. Min erfarenhet från den tiden är att läkare som är specialiserade på fysiska sjukdomar ofta inte är så intresserade av psyket. Men det ska inte avskräcka någon från att söka hjälp. Åk till psykakuten är mitt råd, där finns specialisterna.
Förvirrad bild
Som journalist, kritiker, författare och översättare stöter Nina Lekander ofta på myten om ”det galna geniet”.
– Ja, i min bransch kan man ha ’problem med nerverna’ och ändå ha hög status. Det kan vara en konstnärlig fördel att skriva om sina psykiska problem. Men för vanliga människor tror jag att det fortfarande är mycket skambelagt att må psykiskt dåligt.
Hon menar att medierna delvis är medskyldiga till fördomar och skamkänslor genom att sprida en tudelad bild, där psykisk ohälsa dels skildras på ett romantiserande sätt och dels som ett hot mot allt och alla i samhället.
– Ett visst slags socialt accepterad galenskap beskrivs ofta på ett romantiserande sätt på bland annat kultur- och nöjessidor. Samtidigt på nyhetsplats kan vi läsa om den galna yxmannen i tunnelbanan eller den psyksjuka bilföraren i Gamla stan. Det ger en ganska förvirrande bild av psykisk ohälsa.
– Samtidigt tycker jag ändå att det har gått framåt när det gäller öppenheten kring psykisk ohälsa. Jag har vuxit upp i en generation där generationen innan hade mycket svårt att prata om sådana problem.
Samtalet är viktigt
Det finns också exempel på hur medier och enskilda journalister på ett nyanserat och bra sätt har valt att skildra psykisk ohälsa, påpekar Nina Lekander.
– När SvD startade Idag-sidan i mitten av 1970-talet satte de igång ett samtal som inte hade varit tillåtet tidigare. Idag finns det frågespalter i många tidningar och ämnet är relativt vanligt i så kallade damtidningar.
– Men det finns helt klart mycket kvar att göra innan psykisk ohälsa blir lika accepterad som vilken fysisk sjukdom som helst. Allt blir sämre av att gömmas undan och trollen spricker i solsken, så fram för mer öppenhet.
