Psykisk sjukdom är inget att skämmas för

– Jag har alltid varit öppen med vem jag är, och med min diagnos. I arbetslivet, bland kompisar och på dejter. Har faktiskt aldrig blivit illa bemött. Däremot blir folk ofta förvånade när jag är ute och föreläser. Jag är ung, glad och social och det stämmer inte överens med deras bild av hur en psykisk sjuk människa ska vara, säger Lena Stålklinga.

Foto Martin Nauclér

Efter en onormalt jobbig tonårsperiod fick Lena Stålklinga diagnosen borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning. Vid borderline är det vanligt med symtom som tomhetskänslor, självdestruktiva beteenden, separationssvårigheter, social fobi. svart-vitt-tänkande och humörsvängningar. Hon har själv upplevt de flesta av dem.

– När jag mådde som sämst vägde jag 122 kilo. En av mina diagnoser löd: social fobi. Jag vågade inte gå ut och min mamma, som bodde två hus bort, fick hämta mina sopor. Jag vågade inte gå till sophuset…

– Jag levde på hemkörd pizza och coca cola. Jag hade väldigt osunda vanor och rörde inte på mig. Jag åt en massa mediciner och varje gång jag fick en ny sort gick jag upp tio kilo, berättar Lena Stålklinga.

Hittade en stödgrupp
När hon hade fått diagnosen bestämde hon sig för att ta reda på vad hon kunde göra åt problemen. Dialektisk beteendeterapi (DBT) var det som kunde hjälpa. Men det fanns inte i Nynäshamn, där Lena Stålklinga bodde utan bara på Karolinska sjukhuset och för personer skrivna i Stockholm.

– Jag kände mig illa behandlad men vägrade lägga mig ner och bli ett passivt offer. Jag hittade en stödgrupp med tjejer som heter Gränsänglar, där jag kunde träffa andra med samma problem. Det var inte bara jag som var konstig, knäpp eller underlig utan det fanns fler i samma situation. Vi jämförde skillnader och likheter, men framförallt stöttade vi varandra. Nära 80 procent av alla som får diagnosen borderline är tjejer.

Acceptans och förändring
Lena Stålklinga tog reda på hur DBT-metoden fungerar. Hon lärde sig att se när sjukdomen tog överhand i vardagen och hur hon skulle undvika svåra konflikter med omgivningen. DBT är en utveckling av KBT (Kognitiv beteendeterapi) med fokus på acceptans och förändring.

– I början kunde jag inte se orsaken till mina reaktioner. Lukten av våt disktrasa äcklar mig. När min pojkvän inte vred ur disktrasan kunde jag tolka det som att han inte längre älskade mig.

– Nu har jag lärt mig att nysta upp orsaken till min reaktion, jag har lärt känna mig själv. Nu slänger jag våta disktrasor och har köpt ett helt lager. När jag vet orsakerna till varför jag blir upprörd och ledsen har jag lärt mig att undvika dem.

Jobbet är viktigt
Idag jobbar hon som ambassadör i projektet Hjärnkoll och har precis börjat resa runt i landet och hålla förläsningar. Tidigare har hon bland annat jobbat med uppsökande verksamhet genom RUS, Riksförbundet Ungdom för Social Hälsa. Dessutom funderar hon på att plugga in gymnasiekompetens och kanske satsa på att utbilda sig inom jordbruksområdet.

– Det finns en föreställning om att sådana som jag inte klarar av att jobba, att vi alltid behöver vård. Det är fel. När jag mår bra så vill jag jobba. När jag mår dåligt så behöver jag jobba lite mindre. Jag har ett bra samarbete med Försäkringskassan. Har aktivitetsersättning sedan tio år tillbaka som balanserar upp de perioder när jag inte kan jobba så mycket. Om jag inte hade haft den här möjligheten hade jag antagligen varit sjukare.

– Tråkigt nog finns det en rädsla bland arbetsgivare att anställa människor med psykiska problem. Jag tror de är rädda för att det ska bli kroniskt, att man aldrig blir bra. Eller att de ska bli anklagade för att arbetsmiljön är dålig. Eller att det krävs stora förändringar på arbetsplatsen för en persons skull, vilket kan få andra anställda att ställa krav på förändringar…

Mer acceptans
Genom jobbet som ambassadör hoppas hon kunna förändra bilden av psykisk sjuka, öka acceptansen och få folk att tänka till.

– Det jag förmedlar hoppas jag att andra förmedlar vidare. Målet är att det inte ska vara konstigare att prata om psykiska problem än att tala om att man har en förkylning. Kanske kan jag också få någon att söka hjälp tidigare, för många problem går att förebygga. Och ju snabbare man får behandling desto mindre är risken för återfall.

– När jag själv hade fått min diagnos hade jag svårt att acceptera den. Jag blev kallad störd i mellanstadiet, nu hade jag helt plötsligt en diagnostiserad personlighetsstörning. Men när jag väl accepterade det, och tog reda på mer, så blev min sjukdom lättare att hantera.