Skammen är som ett extra fängelse

– Jag gick som i en bubbla under hela uppväxten. Tänk om någon skulle komma på min hemlighet, att mamma och pappa var alkoholister. Jag ljög och höll masken utåt, var livrädd för att bli mobbad. Så lever hundratusentals barn idag också, i ett fängelse av skam och med ett skriande behov av uppmärksamhet, säger Hillevi Wahl, journalist, krönikör och författare.

Foto Johan Bergling

Omkring 400 000 barn i Sverige lever med en eller två föräldrar som missbrukar alkohol. Ofta finns det också psykisk ohälsa i bakgrunden. Många av dem växer upp som Hillevi Wahl gjorde, med en enorm rädsla för att hemligheten ska avslöjas.
 
Barnen får kaosartade erfarenheter som påverkar dem under hela livet, och som inte sällan leder till egna missbruk och psykiska problem. Något som Hillevi Wahl beskriver i de självbiografiska böckerna ”Kärleksbarnet” och ”Hungerflickan”, där hon bland annat berättar om sina egna ätstörningar.
 
– Att växa upp i en missbrukarfamilj är som att leva i ett konstant krigstillstånd. Man sover med kläderna på och ett öga öppet ifall man måste rädda mamma eller pappa från att ta livet av sig. Undersökningar visar att halten av stresshormoner i blodet hos barn i missbrukarfamiljer är lika hög som hos elitsoldater i krig.
 
– Alla som överlever ett sådant krig borde få vara stolta och bära en medalj!
 
Ladda med kärlek
Omgivningens tystnad förvärrar situationen för barnen i missbrukarfamiljer. Vad de istället behöver är så mycket uppmärksamhet de någonsin kan få – från släktingar, dagispersonal, lärare, kompisars föräldrar och andra vuxna.
 
– Det var några vuxna som visade att de trodde på mig och som uppmuntrade mig genom att säga: jag tror på dig, du kommer att fixa det här. Det stödet räddade mig, och ett sådant stöd skulle kunna hjälpa många andra.
 
­– Vi kan inte gå omkring och tro att det finns en nationell insatsstyrka av supernannys som kan rycka ut från socialen hur som helst. I många fall vet myndigheterna inte ens om vad som pågår i familjen. Vad som behövs är människor i barnens närhet som bryr sig, som stannar kvar och finns där i vardagen. Barnen har ett stort underskott på uppmärksamhet och behöver få höra att de är bra, att de tänker rätt, att de gör rätt som reagerar, att de inte har någon skuld. De behöver laddas med positiva krafter och massor av kärlek. De behöver självklart också hjälp att få rätt stöd av samhället.
 
Från kaos till kaos
Det var först när Hillevi Wahl började skriva på boken ”Kärleksbarnet” som hon insåg vad hon själv hade varit med om som barn. Hur utsatt hon var under åren med mamman som var svårt alkoholiserad och antagligen hade en bipolär sjukdom. I ett hem där det ibland bara fanns djupfrysta kokosbollar att äta, om ens det.
 
– Det är ju så vi maskrosbarn fungerar, vi stänger av det hemska för att överleva. Men när jag själv fick barn kände jag att jag ville göra upp med min bakgrund. Eller som Jane Fonda sa i något sammanhang: det är inte förrän man vet vad det är man ska förlåta som man verkligen kan förlåta…
 
När Hillevi Wahl var fjorton år lämnade hon kaoset hos mamman och flyttade hem till kaoset hos pappan, där alkoholen också var ständigt närvarande. Vid sjutton års ålder åkte hon till USA som utbytesstudent och där blommade hennes ätstörningar ut för fullt. Hon fick bulimi och utvecklade fobier, fick ångest, depressioner och sömnstörningar.
 
– Vi kvinnor kommunicerar ofta med mat och kropp. Istället för att säga att jag känner mig förtvivlad och maktlös, så börjar man banta eller tröstäta. För mig gick det så långt att jag började vräka i mig mat som jag sedan kräktes upp. Kräkningarna var ett desperat sätt att försöka bli smal, att passa in i den trånga kostym som jag kopplade ihop med ett normalt liv.
 
Larvigt lycklig
Tillbaka i Stockholm fick Hillevi Wahl behandling för bulimin men det dröjde flera år innan hon kunde landa i sig själv. Under tiden jojo-bantade hon och ”missbrukade” livet, sökte kickar av resor, spännande upplevelser och män.
 
– Det var först i trettioårsåldern, när jag insåg att jag vill ha barn, som jag fick grepp om livet.
 
Idag beskriver hon sig som närmast larvigt lycklig, gift med Gunnar och mamma till tre barn. Hon är en efterfrågad föreläsare på temat ”Alla har sin skit! Om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar så skulle ingen vilja byta.”

– Jag hörde någon säga det en gång och det är så oerhört klokt.

– På senare år har jag fått kontakt med många klasskompisar från den tiden. Flera av dem hade liknande problem som jag, men ingen av oss vågade prata om det då. Tänk om vi hade pratat och hjälpt varandra istället för att lida i tysthet!