Det måste bli lättare att leva för alla

Helena von Zweigbergk är författare, radiopratare och journalist. Hon har gett ut ett tiotal böcker och många av dem handlar om hur vanliga människor kämpar för att hitta en mening i sin tillvaro. Nu är hon engagerad i Hjärnkolls projekt för att öka toleransen och förståelsen för psykisk ohälsa, bland annat som jurymedlem i Hjärnkolls filmtävling.

Scanpix

Varför är du engagerad i att minska fördomarna om psykisk ohälsa?
– För att det ska bli lättare och roligare att leva, för alla. För att det som är krångligt och svårt också ska få plats i samspelet mellan människor.

Har du erfarenhet av psykisk ohälsa? Själv eller i omgivningen?
– Verkligen. Själv är jag nervöst lagd och var så pass flygrädd att jag inte flög på många år. Även om jag aldrig varit sjukskriven eller handikappad av psykisk ohälsa upplever jag mig själv som någon som ständigt arbetar med mörka och ängsliga stråk i min personlighet. Flera jag känner och älskar har haft det jobbigt psykiskt genom livet också.

Har du själv stött på fördomar och intolerans?
– Ibland upplever jag intolerans mot personer jag skriver om i fiktiv form. Att folk tycker de är jobbiga och har fullt av idéer om hur de borde agera istället. Då kan jag tänka att det finns lite tolerans mot de som inte har världens bästa och starkaste psykiska hälsotillstånd. Att man när det kommer till fiktion vill ha coola, handlingskraftiga och dugliga huvudpersoner och har lite till övers för de som inte är så. Och det där spiller över på det verkliga livet också, tror jag. I den KBT-era som är vår så finns en övertro på quick-fix-lösningar på psykiska problem. Det ökar skammen för dem som tror att de inte lyckas.

Hur tycker du att psykisk ohälsa skildras på film och i litteratur idag?
– Det finns ett flertal självbiografiska böcker som är väldigt öppna – och viktiga. Som till exempel Ann Heberleins ”Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.” eller samtalsboken mellan Caroline af Ugglas och UKON. Men inom fiktionen tycker jag att speciellt kvinnor ofta skildras antingen som offer eller som girl power-hjältinnor. Jag vill att det ska få plats också för människor som har svårt med sig själva och att de kan bli respekterade ändå.

Vad krävs för att vi ska bli mer toleranta mot olikheter?
– Fler berättelser! Den tyske filmregissören Fassbinder sa att konst inte egentligen kan förändra något, men den gör människan mer sensibel. Det tycker jag är oerhört viktigt och något jag hoppas lyckas med i mitt arbete. Att man inte bara läser och hör om människor man önskar man vore som, utan vågar identifiera sig med människor som de faktiskt är, på gott och ont.

Hur kan omgivningen göra skillnad när en människa mår psykiskt dåligt?
– Lyssna och vara så kärleksfull och stödjande som man kan. Fortsätta att vara vän, helt enkelt.

Vad hoppas du filmtävlingen ska ge för resultat?
– Att vi bland alla bidrag ska hitta filmer som på ett känslomässigt plan kan öka förståelsen och toleransen mot alla som inte mår tipp topp jämt.